Bo Carpelan in memoriam

For this occasion I am posting in Swedish. This is what I wrote about Bo Carpelan, the wonderful Finno-Swedish poet and children's book writer, in Finlands svenska litteraturhistoria (2000).

Bo Carpelan (f. 1926) vågar sig på något som få barnboksförfattare genom tiderna har vågat: lyrisk prosa för barn. Det finns förutfattade meningar om att barn inte tycker om naturskildringar och gärna hoppar över dem när de läser. Carpelan tar utmaningen och bygger sina barnromaner kring naturbeskrivningar, med samma sofistikerade symbolik och bildspråk som är kännetecknande för hans vuxenlyrik. Carpelans barnböcker påminner om Tove Janssons i sin starka nostalgiska känsla, idealiseringen av barndomen, sommaren, familjen, vänskapen. Kontrasten mellan den idylliska naturen och den grymma storstaden är ett återkommande tema i all världens barnlitteratur; hos Carpelan tillkommer, kanske på det undermedvetna planet, parallellen mellan det finlandssvenska (en sommarö i skärgården) och finska (storstaden, Helsingfors). Ö-symboliken i Anders på ön (1959) och Bågen (1968) understryker än en gång den självisolering som den finlandssvenska litteraturen har valt som överlevnadsstrategi, och staden står som kontrast, även i själva titeln, Anders i stan (1962). Men också i den andra sviten, Bågen och Paradiset (1973), finns samma motsättning. Familjebanden är lika viktiga hos Carpelan som hos Tove Jansson, och utöver föräldrarna finns det flera andra snälla och förstående vuxna, som både uppskattar och uppmuntrar barnens fantasi. Samtidigt finns det flera gemensamma drag med en del rikssvenska barnboksförfattare, framför allt Maria Gripe och Gunnel Linde, som porträtterar annorlunda, ensamma, vilsegångna barn och ungdomar. Den introspektiva berättartekniken i Anders-böckerna och jag-berättaren i Johan och Marvin-böckerna understryker att världen presenteras helt och hållet genom ett barns ögon, den traditionella allvetande och didaktiska barnboksberättaren har dragit sig tillbaka. Den utvecklingsstörde Marvin kan uppfattas som ytterligare en av den samhällsrealistiska barnlitteraturens gestalter ”med problem”, men samtidigt är han också en sinnebild för utanförskap, isolering och ensamhet.

Carpelans ganska sparsamma produktion för barn kulminerar i Julius Blom ett huvud för sig (1982) där pojken inte enbart är en udda drömmare som tycker om natur och poesi, utan är själv en diktare. Julius är besläktad med Maria Gripes inåtvända barn, särskilt Elvis Karlsson. Carpelan tillåter sin huvudperson att vara avvikande utan att behöva be om ursäkt eller bestraffas, vilket annars är det vanliga i barnböcker. Om Elvis-böckerna lämnar en med en känsla av uppgivenhet är Carpelans bok ljus och hoppfull.

Carpelans status som både barnboksförfattare och vuxenförfattare är annorlunda än för Tove Jansson eller Irmelin Sandman Lilius. Hans båda författarskap löper parallellt och går in i varandra på många sätt: tematiskt, språkligt och berättartekniskt. Barnromanerna kan också betraktas som barndomsskildringar för vuxna, inte minst Bågen och Paradiset, där gränsen mellan ungdomsbok och vuxenbok är ytterst suddig. Kanske är denna dubbelhet i tilltalet ytterligare ett viktigt kännetecken för den finlandssvenska barnlitteraturen, där ”stora” författare även känner ansvar för den unga publiken.